De amerikanska valen: Desillusionens demokrati

 

Javier Rodriguez, programledare i ZOOM (RT)

De amerikanska valen: Desillusionens demokrati

”USA:s politik är papp och sten, att USA:s politik handlar om marionetter, utplacerade figurer som utför order från företag, lobbygrupper och externa intressen”.

Mellanårsvalet i USA närmar sig mitt i växande osäkerhet bland väljarna, driven av den amerikanska presidentens motsägelsefulla ståndpunkter. Javier Rodríguez Carrasco talar med journalisten och historikern César Vidal på ”ZOOM+” för att identifiera de viktigaste faktorerna som påverkar valdeltagandet och bedöma det förväntade politiska landskapet för Donald Trump efter valet.

Det är ett `avdrag´ av morgonens ZOOM+program som jag rekommenderar för att förstå vilka politiska och ekonomiska krafter som verkligen står bakom den påstådda demokratin i USA. Sammanfattningsvis menar den spanska journalisten att följande krafter är de som är de som fäller avgörandet i USA:

1.    Det militärindustriella komplexet – den tunga försvarsindustrin som enligt texten i praktiken har tagit USA:s ekonomiska och internationella politik som gisslan. Den driver på krig, bl.a. genom påtryckningar kring Iran.

2.    Den sionistiska lobbyn / AIPAC – den israelvänliga lobby som enligt texten finansierar 100 % av senaten och över 95 % av representanthuset. Det gör att utrikespolitiken gentemot Israel i praktiken är låst, oavsett väljarnas vilja.

3.    Silicon Valley och AI-företagen – techsektorn som en stor finansieringskälla för kandidater och partier. Peter Thiel nämns som en av dess ”stora bossar”, med koppling till J. D. Vance.

4.    Big Pharma – läkemedelsindustrin, som tillsammans med tech och AI lyfts fram som en av de finansieringsformer som gör verklig politisk förändring ”otänkbar”.

5.    Storföretagen som donerar till Trumps balsal – Microsoft, Amazon, BlackRock och Lockheed Martin har enligt Washington Post gett miljoner dollar. Flera av dem är beroende av statliga kontrakt, vilket skapar intressekonflikter.

6.    Snabbmatslobbyn (McDonald's m.fl.) – den lobby som enligt texten har spenderat tiotals miljoner dollar för att den federala minimilönen inte ska höjas, trots att väljarna i delstat efter delstat röstat för höjningar.

7.    Fackföreningar och NGO:er – nämns som aktörer som visserligen får obegränsat kampanjstöd efter Högsta domstolens beslut 2012, men som konkurrerar mycket sämre än jättar som Amazon och BlackRock.

8.    Utländska och externa intressen (t.ex. Netanyahu-regeringen) – texten beskriver hur påtryckningar utifrån, särskilt kring Iran, påverkar amerikansk politik – och hur ”externa intressen” enligt slutsatsen styr marionetterna i Washington.

Läs och njut men framför allt, detta är bara några viktiga uppslag för att du själv ska dra dina egna slutsatser.

Dick Emanuelsson

Video, med engelsk undertext: https://vimeo.com/1242753676 

Kommer USA att ändra riktning? En illusionskris inför mellanårsvalet

JAVIER RODRIGUEZ, programledare: USA närmar sig ett kritiskt ögonblick i sin senaste historia, och jag säger det utan att överdriva. Jag tror att det är ett avgörande och definierande ögonblick, eftersom dessa mellanårsval som vi redan har här kan markera en milstolpe av en kris, av en förlamning i samhället och även på politisk nivå – som visar oss de schismer och den sociala splittring som finns, och som låter oss ana hur den politiska klassen i USA håller på att förändras, eller kan förändras.

Men man bör ställa sig frågan om medborgarna verkligen tror att dessa val kan förändra deras historia, eller rättare sagt deras nu och deras närmaste framtid. Vi börjar.

USA närmar sig ett kritiskt ögonblick, från besvikelser till brutna löften

Från besvikelser till brutna löften, till krig som har inletts trots att man sade att Trump var fredsstiftaren, till en linje som demokraterna velat följa – de tycks ha arbetat som små myror i tysthet och väntat på motståndarens misstag. Vi har nått dessa mellanårsval, där det amerikanska samhället brukar rösta med handen på plånboken, men den här gången vet jag inte om förutsättningarna för valen.

·        César, får oss att tro att folk kan rösta av en annan anledning än den egna plånbokens välbefinnande – av andra typer av faktorer. Hur ser du på det?

Plånboken och besvikelsen

– Det finns flera saker som samverkar. Plånboken väger förstås tungt, och frustrationen väger också tungt. Om man ska vara ärlig förlorar i regel presidentens parti mellanårsvalen. Det har bara funnits två historiska undantag.

– Det ena var 1934, mitt under den stora depressionen, då demokraterna vann kontrollen över lagstiftande församlingen trots att en demokrat, Franklin Delano Roosevelt, satt i Vita huset. Det andra undantaget var i början av detta århundrade, då presidenten var Bush den yngre och republikanerna ändå vann med ganska stor marginal, framför allt därför att Bush förde en mycket aggressiv kampanj mitt i det som kallades kriget mot terrorismen.

– Teoretiskt sett borde republikanerna förlora något i dessa val, även om det inte nödvändigtvis betyder att de förlorar kontrollen över kamrarna. Men den teorin, den historiska teorin, är i det här fallet mycket hårdare, eftersom republikanernas stora problem just nu är besvikelsen hos den republikanska väljaren – framför allt MAGA-väljaren, den väljare som bar Donald Trump till Vita huset en andra gång med idén att inflationen skulle minska, att livet skulle bli billigare, men också att vi inte skulle få krig utomlands. Och sanningen är att Trump inte har infriat något av dessa vallöften.

Varför har löftena inte infriats?

·        César, varför har han inte infriat vallöftena? Är det för att han inte kunnat, för att han inte fått, för att han tvingats bryta dem av några maktfaktorer vi inte känner till, eller av påtryckningar från vissa lobbygrupper? Vad tror du?

– Jag tror att Donald Trump inte har stått emot påtryckningarna från lobbygrupper, som det militärindustriella komplexet eller sionistiska lobbygrupper. Man måste till exempel ha i åtanke att kriget mot Iran avråddes direkt både av CIA och av Pentagon. CIA och Pentagon varnade Donald Trump för att den iranska regimen inte skulle falla, att det inte var möjligt att krossa iranierna, att man kunde bomba landet men att kriget inte kunde sluta med en seger.

– Och med en regering som var splittrad mellan dem som sade ”vi attackerar hellre inte Iran” och dem som sade ”vi attackerar hellre inte Iran, men om ni gör det, herr president, stöder jag er” – som Marco Rubio – föredrog Donald Trump att ge efter för påtryckningarna från Netanyahu och de sionistiska lobbygrupperna och gå in i det kriget.

– Det har haft en mycket negativ effekt på synen på Trump-administrationen. För det första därför att över 60 % av de amerikanska medborgarna är emot kriget. För det andra därför att det har inneburit en ännu större ökning av levnadskostnaderna, inom ett så absolut känsligt område som förnödenheter – från bensinpriset till matpriserna. Och för det tredje därför att det har varit att hälla vatten på kvarnen för idén att Donald Trump inte respekterar sina löften. Han har inte avslutat kriget i Ukraina, han har inte kontrollerat inflationen, han har inte minskat den offentliga skulden – som har slagit rekord under hans första år vid makten – han har dragit in oss i ännu ett krig, och ingenting tyder på att han strävar efter idén att göra Amerika stort igen.

Politiker som kameleonter

·        Enligt min mening bör man säga att politiker ibland är kameleontiska, beroende på vad som passar dem. De byter hudfärg beroende på tillfället, som sången säger. Vi har talat om hur den här Iran-konflikten kan kosta honom förtroendet och besvikelsen från MAGA-rörelsen, men vi har också sett hur många i tidigare val – till exempel presidentvalen – inte ville att alla dessa medel skulle skickas förlorade, till exempel till Ukraina, ett krig de inte förstod. Många amerikanska medborgare kan inte ens placera var Ukraina eller Donbass ligger just nu.

– I slutändan gör alla dessa krigiska politiska åtgärder och påtryckningar att republikaner och demokrater inte skiljer sig så mycket åt. Kanske blir den här rösten i mellanårsvalet mer av ett visceralt slag – av att känna sig lurad – än av löften eller av något som ska göras. Jag tror att besvikelsen kommer att väga tungt.

Besvikelsen väger tyngre än entusiasmen

– De senaste undersökningarna stämmer överens på flera punkter, med mycket liten marginal. För det första går demokraterna framåt, men mycket lite. Det finns ingen folklig entusiasm för demokraternas kandidaterbjudanden. Men tillsammans med den bristen på entusiasm finns mycket mer besvikelse, mer trötthet och mer ilska hos den republikanska väljaren.

– Och Trumps och republikanernas stora fruktan är att den republikanska väljaren – särskilt MAGA-väljaren – ska rösta som en proteströst. Detta är så tydligt att till exempel valkampanjen och framför allt det stöd Donald Trump ger republikanska kandidater sker framför allt i röda delstater, det vill säga delstater med republikansk majoritet. Blå delstater anses förlorade, och man planerar en kampanj för att behålla den republikanska rösten – och i vissa fall med en kandidat som artigt och vänligt låtit Donald Trump veta att han helst hade sluppit hans stöd.

”Det spelar ingen roll vem vi röstar på”

Om ni har lyssnat på vår gäst, César, har ni märkt att han upprepade ordet besvikelse ett par gånger. Och jag tror att det är vad en stor del av det amerikanska samhället känner nu – besvikelse med tidigare administrationer och besvikelse med den här, som också ser att den inte uppfyller förväntningarna.

César talade häromdagen med en professor vid ett amerikanskt universitet i samma program, Jorge Mahfouz, och han sade att folk verkar tillåtas rösta eller gå och rösta just för att de egentligen inte avgör något. Jag vet inte om den där glorian av besvikelse finns – att ingenting förändras i USA:s val och att man rör sig mer efter trender eller andra faktorer.

·        Hur uppfattar du, hur ser du folket, samhället på gatan i USA – som att de tänker ”det spelar ingen roll vem vi röstar på”?

Ett kvarts sekel av växande besvikelse

– Jag tror att det har pågått en process som har spridit sig under hela detta århundrade, i mer än ett kvarts sekel, och det har varit en process av växande besvikelse. Om idén om kriget mot terrorismen och det internationella kriget i början av århundradet kunde entusiasmera en betydande del av den amerikanska väljarkåren, skapade det faktum att dessa krig förlängdes, blev kostsamma och inte ledde till en förbättrad levnadsstandard för amerikanerna redan mycket besvikelse.

– Och till råga på allt, mitt i all denna enorma besvikelse, fattar Högsta domstolen 2012 ett beslut med fem röster mot fyra som tillåter obegränsade utgifter i valkampanjer för stora företag, NGO:er och fackföreningar. Plötsligt finns det ingen gräns för att ge pengar till kandidater, men uppenbarligen konkurrerar en fackförening dåligt med Amazon eller kan konkurrera mycket dåligt med BlackRock eller stora företag. Och det skapar en större besvikelse.

– Jag skulle säga att besvikelsen delvis förmörkas under Obamas första mandatperiod, i idén att Obama faktiskt skulle kunna förändra saker – vilket han inte gjorde. Den förmörkas också delvis från andra hållet under Trumps första mandatperiod, eftersom Trump lovar att göra slut på träsket, att verkligen torka ut det, att den eran är över, och dessutom framställer sig som en outsider. Men dessa förhoppningar slutar i Bidens tid. Biden är en person som provocerar fram ett krig i Ukraina – det råder mycket liten diskussion om det bland någorlunda informerade människor i USA – en person som stöder folkmordet i Gaza och i hög grad hjälper Trump tillbaka till Vita huset. Men Trumps politik är inte påtagligt bättre, han har till och med accepterat kriget med Iran.

– Och just nu finns en växande känsla som jag aldrig har upplevt i USA under decennier: idén att för att ta sig ur situationen vi är i skulle ett tredje parti behöva uppstå. Ett tredje parti som försvarade vanliga medborgares intressen, som försvarade amerikanernas intressen framför lobbygruppernas intressen – de som till sist avgör politiken.

Fraktioner inom partierna

·        Det som händer är att i en så traditionell eller traditionalistisk politik som den i USA, med ett sådant tvåpartisystem, vet vi att det kanske till och med kan uppstå strömningar inom partierna själva. Jag vet inte om du ser det så – ge mig din åsikt.

– Vi har å ena sidan republikanerna, där det finns en MAGA-del, och sedan neokonservativa, om man kan säga så, den starkaste falangen. Sedan ser vi demokrater, lite mer moderata, och demokrater som kan kallas – eller som republikanerna har kallat – kommunister, socialister, lite mer radikala. Jag såg alla dessa splittringar och vet inte hur kamrarna skulle komma att se ut.

·        Och när du talade om den där splittringen i kongressen, om det kunde bli någon slags politisk jordbävning, med dessa människor som lutar mer åt det ena eller andra hållet, i det här fallet lite mer radikala demokrater, om etablissemanget kommer att tillåta dem det manöverutrymmet, om det kommer att tolerera det eller på vilket sätt det kommer att kontrollera det. Hur tänker du?

Två penseldrag för att förstå läget

– Jag ska ge dig två penseldrag för att placera det som händer just nu. För det första: det som här kallas – av medier, politiker och folk på gatan – socialistiskt eller kommunistiskt, är situationer som i ett europeiskt sammanhang accepteras till och med av den mest reaktionära högern. Här är det mycket lätt att kalla ett offentligt sjukvårdssystem för socialistiskt eller kommunistiskt. Här är det mycket lätt att kalla ett offentligt utbildningssystem eller mycket generösa stipendier för universitetsutbildning för socialistiskt eller kommunistiskt. I Europa skulle inte ens den mest reaktionära högern komma på att förneka det. Det är något som varken vänstern, högern eller någon annan ifrågasätter. Det är en första aspekt som jag tycker är oerhört viktig.

– Och för det andra: finansieringen av de politiska partierna är mycket viktig. Om man tar i beaktande att 100 % av senaten – demokrater och republikaner – tar emot pengar från AIPAC, som är en av de stora lobbyisterna, inte den enda men en av de viktigaste i det här landet, och att det i representanthusets fall är över 95 % – vem kan då tro att till exempel utrikespolitiken gentemot staten Israel kommer att förändras? Det är otänkbart. Och om man sedan går in på andra finansieringsformer, som AI-företag, Silicon Valley eller Big Pharma, är det uppenbart otänkbart.

– Jag ger dig ett exempel till som jag tror slutgiltigt visar vad den här situationen är. Just nu är en av de stora striderna i USA huruvida man får igenom en höjning av minimilönen eller inte. Minimilönen i USA har inte höjts på 17 år. Och bara några av lobbygrupperna – till exempel den som samlar McDonald's och alla snabbmatskedjor – har spenderat tiotals miljoner dollar de senaste åren för att den federala minimilönen inte ska höjas. Där man har lyckats höja minimilönen är det för att det har varit en omröstning i en delstat, och det spelar ingen roll om den var demokratisk eller republikansk. Medborgarna har röstat för en höjning av minimilönen, men den federala minimilönen har fortfarande inte höjts på 17 år. Det är oerhört. Jag upprepar: när medborgarna har kunnat rösta – vare sig det är en republikansk eller demokratisk delstat – har de röstat för. Men i kongressen och senaten finns det inget sätt att låsa upp situationen. Lobbygrupperna är de som betalar dessa kampanjer.

En demokrati manipulerad av lobbygrupper

·        Jag ville stanna upp en sekund, César, och säga till folk: inser ni vad det är han berättar? Inser ni allvaret i den här saken – i den demokrati som man försöker sälja över hela världen och som är manipulerad av dessa lobbygrupper, av de stora teknikföretagen, där utrikespolitiken och även inrikespolitiken beror på vad dessa företag beslutar, på vad andra länder beslutar? Kan man säga att USA:s utrikespolitik i många fall är Israels, som vi ser?

– Naturligtvis. Och att det just nu finns en slags blockering.

– Det jag inte vet är om det kommer att bli en förlamning hos folket på grund av dessa val, på grund av situationen i landet. Jag talade om en social upphetsning och den där sprickan – jag tror att det amerikanska samhället är mycket splittrat, och jag tror att kamrarna också kommer att vara det.

Vad händer om Trump förlorar representanthuset?

·        Beroende på resultaten, tror du att Donald Trump – om han förlorar representanthuset, vilket praktiskt taget tas för givet – kommer att ha händerna bundna, eller kommer han att göra något trick som Houdini, som man brukar säga, för att komma undan och fortsätta styra politiken, till exempel genom exekutiva order? För om det är något som är mycket viktigt är att man kan blockera till exempel den extra budgeten för Pentagon – och om en budget är blockerad, hur ska världens främsta makt, det exceptionella landet, då röra sig i två år, César?

– Låt oss syna: mer än hälften av den federala budgeten går till försvaret – för övrigt är försvarsministern inte längre försvarsminister utan krigsminister, vilket förmodligen är mer ärligt som beteckning. Men mer än hälften av den federala budgeten går till militära utgifter. Det är verkligen imponerande.

– Kommer det att förändras? Det blir svårt att förändra, eftersom det demokratiska partiet är lika krigiskt eller mer än det republikanska. Och det räcker faktiskt med att titta på Bidens eller Obamas erfarenhet för att inse att det är så. Där finns det militärindustriella komplexets intressen som i hög grad har tagit den ekonomiska politiken och USA:s internationella politik som gisslan. Jag tror inte att det kommer att förändras påtagligt, men däremot kan Donald Trumps position förändras påtagligt, eftersom han med en kongress med demokratisk majoritet – för att inte tala om ifall senaten också har majoritet – kan få det mycket besvärligt, av många skäl, eftersom det finns situationer som blir alltmer skandalösa.

– Till exempel har Washington Post nyligen publicerat listan över donatorer till den stora balsal som Donald Trump vill inviga i Vita huset. Donald Trump lovade att han själv skulle betala för balsalen. Det var megalomaniskt, men om han skulle betala själv var det inte dåligt. Problemet är att han inte har lagt en enda cent – i stället har Microsoft, Amazon, BlackRock och Lockheed Martin dykt upp där och gett miljoner dollar till balsalen. I vissa fall är det företag som är beroende av kontrakt med staten. I andra fall har någon benådad brottsling gett miljoner, som en venezuelansk bankir, Venturini, som kom till USA, var dömd, fick sitt straff reducerat efter att ha gett donationen till balsalen och som Donald Trump till slut benådade i januari.

– Du kan föreställa dig att när man får veta att Donald Trump praktiskt taget har samlat in 200 miljoner dollar från miljonärer som är beroende av kontrakt med staten, ger det ingen särskilt bra magkänsla.

Impeachment – vem skulle det gynna?

När du säger att han kanske inte får så stort manöverutrymme, eller att det kan bli ett impeachment, kommer jag alltid att tänka på att jag inte vet om ett impeachment skulle passa republikanerna bättre för att försöka byta gestalt – och att J. D. Vance, som i fotboll, ”värm upp, du ska in”. Det verkar som om han drar sig lite bort från den där hårda tonen som Donald Trumps, även i Israel-frågan. Eller om det skulle passa demokraterna bättre.

·        Jag säger det med tanke på republikanerna, för vi ser rörelser. Vissa pekar redan ut Hegseth som en möjlig syndabock eller den som pekas ut för att rentvå sig från allt som hänt med Iran. Vi har J. D. Vance, som är mycket stark, men Marco Rubio trycker också på gasen. Jag vet inte vilka förändringar som kan pågå. Jag ville först fråga om republikanerna och sedan om demokraterna, men det där impeachmentet vet jag inte vem det skulle gynna mest.

– Låt oss se: Donald Trump klarar sig säkert, för även om det är praktiskt taget omöjligt att ett impeachment går igenom i senaten, kan det göra livet mycket surt. Den andra delen av detta andra mandat kan bli oerhört sur för Donald Trump.

– Man har alltid trott att J. D. Vance skulle vara Donald Trumps kronprins. Han har alltid velat markera avstånd för att ge en bild av att vara en mer moderat, mer avvägd, mer pålitlig person. Men sanningen är att han inte har sin bästa period på sistone, bland annat därför att hans kopplingar till Peter Thiel – en av Silicon Valleys stora bossar, även om han nyligen flyttat till Argentina – inte försätter honom i en bra situation. J. D. Vances koppling till Peter Thiel å ena sidan och till Opus Dei å andra sidan har inte hjälpt honom att förbättra sin image.

– När det gäller Marco Rubio är opinionen mycket delad. Vissa anser att han är helt oduglig, att det är Donald Trumps svärson Jared Kushner som avgör de viktiga diplomatiska frågorna, och att Marco Rubio mest är en dekorativ figur. Men det finns också en viss sektor i Washington som anser att Marco Rubio är en hård person, men vänligare, yngre och mer acceptabel än Donald Trump, och de föredrar honom framför J. D. Vance. Det skulle inte förvåna mig om det till slut är någon annan som banar sig väg – och det blir inte Hegseth, för det finns en känsla, inte bara av att han måste vara syndabock, utan en allmän känsla av att han inte ens psykologiskt är stabil. Den känslan finns. Intrycket man ibland får av herr Hegseth är att han representerar inte av särskilt mycket av förnuft. Det är verkligheten.

Demokraterna – väntar på motståndarens misstag

·        Jag vet inte riktigt temperaturen i det demokratiska partiet, för jag ser inte särskilt många förslag. Det vi ser är att det finns en falang som ligger närmare mer radikala positioner. Demokraterna – låt oss minnas hur hela den där woke-ideologin misslyckades, som man försökt påtvinga och som Donald Trump sade att han skulle utplåna, och som man såg i valen. En ideologi som man har spenderat så oerhört mycket pengar på och som inte ledde till pacifism, utan förde oss till mer militarism och fler krig, som du sagt med Biden, även i Ukraina-konflikten. Jag ser inga förslag från det demokratiska partiet. Det är mer som att de väntar på motståndarens ofrivilliga misstag, som i tennis.

– Jag tror att det demokratiska partiet letar efter någon som ger en bild av moderation och till och med en bild av progressiv kristen. Det vill säga, inte en kristen knuten till konservatismen, utan på något sätt progressiv. Det finns förstås folk som fortfarande talar om Kamala Harris eller Obamas fru, men jag skulle fästa mig mer vid kandidater av till exempel (James) Talaricos profil. Vi får se vad som händer med Talarico i dessa val, men Talarico skulle lite grann vara den bild som banar sig väg genom någon av korridorerna inom det demokratiska partiet. Det vill säga en person – jag ska inte säga att han står till vänster, för vänstern i USA existerar inte, det är en realitet – men en person som inte skulle vara konservativ, som skulle räcka ut en hand till mannen på gatan, som alltid är det demokratiska partiets ursprung, som skulle vara känslig för etniska minoriteter och som skulle tala om en medkännande kristendom. Det vill säga, inte en nationalistisk kristendom, inte en krigisk kristendom, utan en medkännande sådan gentemot samhällets utsatta, etniska minoriteter, invandrare och så vidare. Och Talarico är dessutom en person som har studerat teologi och var nära att bli pastor.

– Jag säger inte att det demokratiska partiets kandidat kommer att bli Talarico, även om jag är praktiskt taget 100 % övertygad om att han är en av dem som kommer att träda fram, men det demokratiska partiet kommer förmodligen att söka en profil av en ung, öppen man med en medkännande ton och, om du ursäktar, till och med med några droppar verklig eller förmodad kristendom.

Avslutning: en pantomim av politik

·        César, tack så mycket för att du varit med oss och gjort den här så exakta och perfekta röntgenbilden av situationen i USA i dessa mellanårsval. Vi får se om den situation av förlamning och social splittring som jag tror att landet kommer att hamna i inträffar eller inte efter dessa val, där det verkar som att ingenting kan röra sig eller mycket lite kan förändras, som vi brukade säga. Jag vet inte om den jordbävning som vissa hoppas på kommer att inträffa, för vi sade det vanliga: den politiska klassen i USA kan lite förändras, vare sig det är republikaner eller demokrater, röda eller blåa. Så tack så mycket, César, och en stor kram.

– Likaledes, en stor kram.

Javier Rodriguez: Jag avslutar dagens program med en slutsats från min sida, vem vet vad ni tycker.

Enligt min mening har det idag i det här samtalet med César blivit tydligt att USA:s politik är en pantomim, att USA:s politik är papp och sten, att USA:s politik handlar om marionetter, utplacerade figurer som utför order från företag, lobbygrupper och externa intressen.

De kan lova mycket i kampanjerna: vi ska leva bättre, vi ska betala mindre, inga krig, inga skatter – och sedan få det vi har fått, både med republikaner och demokrater. Vi får se i vilken situation Donald Trump hamnar, vi får se i vilken situation kamrarna hamnar och vi får se vad som händer med det amerikanska samhället, som redan är trött på den här politiska klassen som ljuger för dem år efter år, leder dem in i krig år efter år och inte ser några fördelar. Ni har ju sett: minimilönen har inte höjts på 17 år, och det är världens största ekonomi. Jag lämnar er att fundera.

 

Las elecciones en EEUU: La democracia de la desilusión

Se acercan las elecciones de medio mandato en EE.UU. en un clima de creciente incertidumbre entre los votantes, motivado por las posturas contradictorias del presidente estadounidense. Javier Rodríguez Carrasco conversa con el periodista e historiador César Vidal en 'ZOOM+' para identificar las variables determinantes en la fluctuación del voto y evaluar el panorama político proyectado para Donald Trump tras los comicios.

Estados Unidos se acerca a un momento crítico

Estados Unidos se acerca a un momento crítico en su historia más reciente, y lo digo sin exagerar. Creo que es un momento definitivo y definitorio, porque estas elecciones de medio término que ya tenemos aquí pueden marcar un hito de una crisis, de una parálisis en la sociedad y también a nivel político, que nos está enseñando los cismas y la división social que existe y que nos está dejando entrever cómo está o puede estar cambiando la clase política en Estados Unidos.

Pero habría que hacerse la pregunta de si los ciudadanos se creen realmente que estas elecciones pueden cambiar su historia o, mejor dicho, su presente y su futuro más inmediato. Empezamos.

De decepciones a promesas incumplidas

Desde decepciones a promesas incumplidas, a guerras que se han iniciado pese a decir que Trump era el pacificador, a una corriente que han querido seguir los demócratas, que parece que han estado trabajando como hormiguitas en silencio, esperando los errores de su rival. Hemos llegado a estas elecciones de medio término, en las que la sociedad estadounidense suele votar con la mano en el bolsillo, pero esta vez no sé si las condiciones en las que se dan las elecciones y los comicios, César, nos hacen pensar que la gente puede dar un voto con otra motivación y no por el bienestar de sus bolsillos, sino por otro tipo de factores. ¿Tú cómo lo ves?

El bolsillo y la decepción

– Hay varias cosas que se conjugan. Por supuesto, el bolsillo pesa mucho y pesa también la frustración. Para ser honrados, la verdad es que las elecciones de midterm, por regla general, las pierde el partido del presidente que está en el poder. Solo ha habido dos excepciones históricas.

Una fue en el año 34, en medio de la Gran Depresión, que los demócratas ganaron el control del Legislativo, a pesar de que en la Casa Blanca estaba un demócrata, Franklin Delano Roosevelt. Y la otra excepción fue a inicios de este siglo, cuando el presidente era Bush hijo y, sin embargo, los republicanos ganaron con bastante diferencia, sobre todo porque Bush hizo una campaña muy agresiva en medio de lo que se llamó la guerra contra el terror.

Teóricamente, los republicanos tendrían que perder algo en estas elecciones, aunque eso no necesariamente significa perder el control de las cámaras. Pero esa teoría, que es la teoría histórica, en este caso es mucho más dura, porque el gran problema que ahora mismo tiene el Partido Republicano es la desilusión del votante republicano, sobre todo el votante MAGA, de ese votante que llevó a Donald Trump por segunda vez a la Casa Blanca con la idea de que la inflación se iba a reducir, de que la vida iba a ser más barata, pero también de que no íbamos a tener guerras en el exterior. Y la verdad es que en ninguno de estos puntos Trump ha respondido a las promesas electorales.

¿Por qué no ha cumplido las promesas?

César, ¿por qué no ha respondido a las promesas electorales? ¿Porque no ha podido, porque no le han dejado, porque se ha visto obligado a no cumplirlas por algunos poderes fácticos que no conocemos o de las presiones quizá de algunos lobbies? ¿Por qué crees tú?

– Yo creo que Donald Trump no se ha resistido a las presiones de lobbies, como podía ser el complejo militar industrial o como pueden ser los lobbies sionistas. Hay que tener en cuenta que, por ejemplo, la guerra de Irán fue desaconsejada directamente tanto por la CIA como por el Pentágono. Es decir, la CIA y el Pentágono advirtieron a Donald Trump de que no iba a caer el régimen iraní, de que no era posible aplastar a los iraníes, que se podía bombardear el país, pero que realmente esa guerra no podía acabar con una victoria.

Y con un gabinete que estaba dividido entre aquellos que decían "mejor no atacamos a Irán" y los que decían "mejor no atacamos a Irán, pero si usted lo hace, señor Presidente, yo lo apoyo", como fue el caso de Marco Rubio, Donald Trump prefirió ceder a las presiones de Netanyahu y de los lobbies sionistas y ir a esa guerra.

Eso ha tenido un efecto muy negativo en la visión de la administración Trump. Primero, porque más del 60 % de los ciudadanos americanos estamos en contra de esa guerra. Segundo, porque ha significado una subida todavía mayor del coste de la vida y en un área tan absolutamente sensible como es, por ejemplo, los artículos de primera necesidad, desde el precio de la gasolina al precio de los alimentos. Y en tercer lugar, porque esto ha sido llover sobre mojado en la idea de que realmente Donald Trump no respeta sus promesas. No ha terminado con la guerra en Ucrania, no ha controlado la inflación, no ha reducido la deuda pública, que ha marcado un auténtico récord en estos primeros años de su administración, nos ha metido en otra guerra y verdaderamente nada hace pensar que vaya detrás de una idea del hacer América grande otra vez.

Políticos camaleónicos

César, habría que decir, desde mi punto de vista, que a veces los políticos son camaleónicos, dependiendo de lo que les convenga. Se ponen el color de la piel dependiendo de la ocasión, como dice la canción. Hemos hablado de cómo este conflicto de Irán le puede costar la confianza y esa decepción por parte del movimiento MAGA, pero también hemos visto cómo muchos en elecciones anteriores, por ejemplo, en las presidenciales, no querían que se mandaran todos esos fondos a fondo perdido, por ejemplo, a Ucrania, una guerra que no entendían. Muchos de los ciudadanos de Estados Unidos ni tan siquiera pueden situar dónde está ahora mismo Ucrania, dónde está Dombás.

Es decir, al final, todas estas políticas beligerantes, todas estas presiones hacen que republicanos o demócratas tampoco difieran tanto. Es decir, quizá este voto que vamos a tener en las midterm sea un poco más por el tema visceral, por sentirse engañados, que por las promesas o por algo que se vaya a hacer. Yo creo que la desilusión va a pesar mucho.

La decepción pesa más que el entusiasmo

Las últimas encuestas coinciden en varios aspectos con muy poquita diferencia. Primero, los demócratas avanzan, pero muy poco. No existe un entusiasmo popular por las ofertas de los candidatos demócratas. Pero, junto con esa falta de entusiasmo, existe mucha más decepción, más cansancio y más rabia en el votante republicano.

Y el gran temor de Trump y del Partido Republicano es que el votante republicano, especialmente el votante MAGA, no vaya a votar como un voto de castigo. Y esto está tan claro que, por ejemplo, la campaña electoral y sobre todo el apoyo que Donald Trump está dando a los candidatos republicanos, se está produciendo sobre todo en estados rojos, es decir, en estados de mayoría republicana. Los estados azules se dan por perdidos y se está planteando una campaña para poder mantener el voto republicano, y en algún caso, con algún candidato que de manera cortés y educada le ha hecho saber a Donald Trump que preferiría que no lo apoyara.

"Da igual a quién votemos"

Si han escuchado a nuestro invitado, a César, se habrán dado cuenta de que ha repetido un par de veces la palabra decepción. Y yo creo que eso es lo que tiene ahora mismo dentro gran parte de la sociedad de Estados Unidos, pero decepción con administraciones anteriores y decepción con esta, que también está viendo que no está cumpliendo con esas expectativas.

Hablaba el otro día César con un profesor de una universidad de Estados Unidos en este mismo programa, con Jorge Mahfouz, y decía que a la gente parece que se la permite votar o ir a votar porque realmente no decide nada. Yo no sé si existe este halo de desilusión de que nada cambia en las elecciones por parte de Estados Unidos y que se mueven más por tendencias o por otro tipo de factores. ¿Cómo palpas, cómo ves tú a la gente, a la sociedad en la calle en Estados Unidos, como pensando: "Da igual a quién votemos"?

Un cuarto de siglo de decepción creciente

– Yo creo que ha habido un proceso que se viene extendiendo en todo lo que llevamos de siglo, llevamos más de un cuarto de siglo, y ha sido un proceso de desilusión creciente. Es decir, si a principios de siglo la idea de la guerra contra el terror y la guerra internacional pudo entusiasmar a una parte importante del electorado americano, el hecho de que esas guerras se prolongaran, de que fueran costosas, de que no se tradujeran en un avance del nivel de vida de los americanos, ya fue creando mucha desilusión.

Para colmo de males, y en medio de toda esa enorme desilusión, se produce una decisión del Tribunal Supremo en el año 2012, por cinco votos contra cuatro, que permite un gasto ilimitado en las campañas electorales de las grandes corporaciones, de las ONG y de los sindicatos. Es decir, de pronto, aquí no hay un límite para dar dinero a los candidatos, pero obviamente un sindicato compite mal con Amazon o puede competir muy mal con BlackRock o con grandes corporaciones. Y eso crea una desilusión mayor.

Yo diría que la desilusión se eclipsa un poco durante el primer mandato de Obama, en la idea de que efectivamente Obama podría cambiar las cosas, que no las cambió. Se eclipsa también un poco desde el otro lugar en el primer mandato de Trump, porque Trump promete que va a acabar con el pantano, que lo va a secar, que realmente se acabó esa época y además se presenta como un outsider. Pero esas esperanzas acaban en la época de Biden. Biden es un personaje que provoca una guerra en Ucrania y esto tiene muy poca discusión dentro de la gente medianamente informada en Estados Unidos, es un personaje que apoya el genocidio de Gaza y en buena medida ayuda a Trump a regresar a la Casa Blanca. Pero la política de Trump no está siendo sensiblemente mejor, incluso ha aceptado esa guerra con Irán.

Y en estos momentos hay un sentimiento creciente que yo no he conocido jamás en Estados Unidos en décadas, que es la idea de que para salir de la situación en la que estamos tendría que aparecer un tercer partido. Y un tercer partido que defendiera los intereses de los ciudadanos de a pie, que defendiera los intereses de los americanos por encima de los intereses de los lobbies, que son los que finalmente deciden la política.

Fracciones dentro de los partidos

Lo que pasa que en una política tan tradicional o tradicionalista como la que hay en Estados Unidos, con este bipartidismo, lo sabemos, incluso sí se pueden estar generando, yo no sé si tú lo ves así, ahora me das tu opinión, algunas corrientes dentro de los propios partidos.

Es decir, tenemos por un lado los republicanos, que estaba esa parte MAGA, y después están los neocons, si se puede decir así, el ala más fuerte. Después vemos a unos demócratas, entre comillas, un poco más moderados y vemos unos demócratas que se pueden llamar, o lo que han calificado comunistas, socialistas, que se ha dicho por parte de los republicanos, digamos, un poco más radicales. Y yo veía todas estas divisiones y no sé cómo iban a quedar dibujadas las cámaras. Y cuando has hablado de esa ciénaga y de ese establishment, yo no sé si la llegada o que pudiera haber algún tipo de terremoto político con la llegada de estas personas que están más hacia un lado a otro, en este caso de demócratas un poco más radicales, si ese establishment les va a permitir tener ese margen de maniobra, si lo va a tolerar o de qué manera lo va a controlar. ¿Cómo piensas tú?

Dos pinceladas para situar la situación

– Te voy a dar dos pinceladas un poco para poder situar lo que sucede en estos momentos. Primero, lo que aquí se califica y califican los medios y califican políticos y gente de la calle como socialista o comunista, son situaciones que en un ámbito europeo acepta hasta la derecha más reaccionaria. Es decir, aquí es muy fácil que califiquen de socialista o de comunista un sistema de salud público. Aquí es muy fácil que te califiquen de socialista o de comunista un sistema de enseñanza público o becas muy generalizadas para la enseñanza universitaria. Eso en Europa, hasta la derecha más reaccionaria no se le ocurriría negarlo. Es algo que no discute ni la izquierda, ni la derecha, ni nadie. Ese es un primer aspecto que me parece tremendamente importante.

Y en segundo lugar, la financiación de los partidos políticos es muy importante. Si uno tiene en cuenta que el 100 % del Senado, demócratas y republicanos, recibe dinero de la AIPAC, que es uno de los grandes lobbystas, no el único, pero uno de los más importantes en este país, y que en el caso de la Cámara de Representantes es más del 95 %, ¿quién puede creer que, por ejemplo, va a cambiar la política exterior en relación con el Estado de Israel? Es impensable. Y si ya entramos en otras formas de financiación, como pueden ser las empresas de inteligencia artificial, Silicon Valley o la Big Pharma, evidentemente eso es impensable.

Te pongo otro ejemplo más que creo que termina de mostrar lo que es esta situación. Ahora mismo, una de las grandes batallas en Estados Unidos es si se consigue la subida o no del salario mínimo. El salario mínimo en Estados Unidos no se sube desde hace 17 años. Y solamente algunos de los lobbies que hay, por ejemplo, el lobby que agrupa a McDonald y todas las cadenas de comida rápida, se ha gastado decenas de millones de dólares en los últimos años para que no se suba el salario mínimo federal. Donde se ha conseguido subir el salario mínimo es porque ha habido una votación en un estado, y da lo mismo que haya sido demócrata o republicano. Los ciudadanos han votado a favor de la subida del salario mínimo, pero el salario mínimo federal sigue sin subirse desde hace 17 años. Es algo tremendo. Insisto, cuando han podido votar los ciudadanos, sea un estado republicano o demócrata, han votado a favor. Pero en el Congreso y en el Senado no hay manera de desbloquear la situación. Los lobbies son los que pagan esas campañas.

Una democracia manipulada por los lobbies

Quería parar un segundo, César, y decirle a la gente: ¿se dan cuenta de lo que nos está contando? ¿Se dan cuenta de la gravedad de este asunto, de esa democracia, que es la que se intenta vender por todo el mundo y que está manipulada por esos lobbies, lobbystas, por las grandes tecnológicas, que depende la política exterior y también la interna de lo que decidan esas corporaciones, de lo que decidan otros países? ¿Se puede decir que la política de Estados Unidos a nivel exterior es la de Israel en muchos casos, como estamos viendo? Claro que sí. Y que existe una especie de bloqueo ahora mismo.

Lo que sí que no sé es si va a haber un bloqueo semental en la gente por estas votaciones, por la situación en la que está el país. Yo hablaba de una crispación social y de esa fractura, que yo creo que la sociedad de Estados Unidos está muy fracturada y yo creo que también las cámaras lo van a estar.

¿Qué pasa si Trump pierde la Cámara de Representantes?

Dependiendo de los resultados, ¿tú crees que Donald Trump, si pierde esa Cámara de Representantes, como se da prácticamente por hecho, va a tener las manos atadas o va a hacer algún truco como Houdini, como se suele decir, para escaparse y seguir determinando las políticas o a través de órdenes ejecutivas, etcétera? Porque si hay algo que es muy importante es que se puede bloquear, por ejemplo, el presupuesto adicional para el Pentágono, por ejemplo, o si hay un presupuesto bloqueado, ¿cómo se va a mover la primera potencia del mundo, el país excepcional, cómo se va a mover en dos años, César?

– Vamos a ver, más de la mitad del presupuesto federal va a Defensa, que por cierto, el secretario de Defensa ya no es secretario de Defensa, sino que es secretario de la guerra, lo cual seguramente es más honrado en cuanto a la calificación. Pero más de la mitad del presupuesto federal va a gasto militar. Es algo verdaderamente impresionante.

¿Eso va a cambiar? Va a ser difícil que cambie, porque es que el Partido Demócrata es tanto o más belicista que el Partido Republicano. Y de hecho, no hay nada más que ver lo que ha sido la experiencia de Biden o la del mismo Obama para darse cuenta de que es así. Ahí existen intereses del complejo militar industrial que tienen en buena medida secuestrada la política económica y la política internacional de los Estados Unidos.

Yo no creo que eso vaya a cambiar sensiblemente, pero sí puede cambiar sensiblemente la posición de Donald Trump, porque desde luego, con un Congreso de mayoría demócrata, no digamos ya si además el Senado tiene también mayoría, le pueden hacer pasar muy mal rato a Donald Trump, por muchas razones, porque hay situaciones que cada vez son más escandalosas.

Por ejemplo, el Washington Post ha publicado hace muy poco la lista de donantes para el gran salón de baile que quiere inaugurar en la Casa Blanca Donald Trump. Donald Trump prometió que ese salón de baile lo iba a costear él. Era algo megalomaníaco, pero si se lo iba a pagar él, no estaba mal. Pero el problema es que él no ha puesto un céntimo y, por el contrario, ahí ha aparecido Microsoft, Amazon, Blackrock y Lockheed Martin, dando millones de dólares para el salón de baile. En algún caso, son compañías que dependen de contratos con el Estado. En otros casos, quien ha dado millones ha sido algún delincuente indultado, como de hecho un banquero venezolano, Venturini, que se vino a Estados Unidos, que estaba condenado, que le redujeron la condena después de dar la donación para el salón de baile y que finalmente en enero Donald Trump lo indultó.

Ya puedes imaginarte que cuando te enteras de que Donald Trump lleva prácticamente recogidos 200 millones de dólares de millonarios que dependen de contratos con el Estado, esto muy buena sensación no da.

Impeachment: ¿a quién beneficiaría?

Cuando dices que a lo mejor no va a tener tanto margen de maniobra o que puede haber ese impeachment, a mí siempre me viene a la cabeza que no sé si le va a venir mejor el impeachment a los republicanos para intentar cambiar de figura y que J. D. Vance, como en el fútbol, calienta que sales. Parece que se está alejando un poco de ese tono tan fuerte como el de Donald Trump, incluso con el tema de Israel, o si le va a venir bien a los demócratas.

Lo digo por el tema de los republicanos, porque estamos viendo movimientos. Algunos están señalando ya a Hegseth, que puede ser ese chivo expiatorio o la cabeza de turco que se le está señalando para exculparse de todo lo que ha sucedido con Irán. Tenemos a J. D. Vance, que está muy fuerte, aunque Marco Rubio también está apretando el acelerador. No sé qué cambios se pueden estar dando. Primero te quería preguntar por el tema de los republicanos y después de los demócratas, pero ese impeachment yo no sé a quién le vendría mejor.

– Vamos a ver, a Donald Trump seguro que no, porque aunque el impeachment es prácticamente imposible que prospere por el Senado, puede hacer la vida muy amarga. La segunda parte de este segundo mandato a Donald Trump le puede hacer una vida tremendamente amarga.

Siempre se ha pensado que J. D. Vance iba a ser el delfín de Donald Trump. Él siempre ha querido marcar distancias para dar una imagen de que es un personaje más moderado, más sopesado, más fiable. Pero la verdad es que en los últimos tiempos no pasa por su mejor racha, entre otras cosas porque las conexiones que él tiene con Peter Thiel, que es uno de los grandes popes de Silicon Valley, aunque se haya ido a vivir a la Argentina recientemente, no le deja en buena situación. Es decir, la conexión de J. D. Vance con Peter Thiel, por un lado, y con el Opus, por otro, no le ha ayudado a mejorar su imagen.

En el caso de Marco Rubio, la opinión está muy dividida. Hay quien considera que es un absoluto inútil, que las cuestiones importantes de la diplomacia quien las está decidiendo es el yerno de Donald Trump, Jared Kushner, y que, por el contrario, Marco Rubio está un poco de figura decorativa, pero también hay un cierto sector en Washington que considera que Marco Rubio es un personaje duro, pero que es más amable, más joven, más aceptable que Donald Trump y lo prefieren a J. D. Vance. A mí no me extrañaría que al final quien se abra camino sea otro y no va a ser Hegseth, porque hay un sentimiento no solo de que tiene que ser un chivo expiatorio, sino un sentimiento generalizado de que es un personaje que ni siquiera psicológicamente está bien. La sensación esa es así. La impresión que da el señor Hegseth a veces no es de mucha cordura. Esa es la realidad.

Los demócratas: esperar el error del rival

Yo no sé un poco la temperatura que tiene el Partido Demócrata, porque yo no veo muchísimas propuestas. Lo que sí que vemos es que hay algún ala que está más pegado a unas posturas más radicales. Los demócratas, acordémonos de cómo fracasó toda esta ideología woke que se ha intentado imponer y que Donald Trump dijo que arrasaría y se vio en las elecciones. Una ideología en la que se han gastado tantísimo dinero y que no les ha llevado a un pacifismo, sino que nos trajo más militarismo y más guerras, como nos has dicho con Biden, incluso en el conflicto de Ucrania. Yo propuestas no veo por parte del Partido Demócrata. Es más como que está esperando los errores no forzados de su rival, como en el tenis.

– Yo creo que en el caso del Partido Demócrata están buscando encontrar a alguien que dé una imagen de moderación e incluso una imagen de cristiano progresista. Es decir, que no sea un cristiano apegado al conservadurismo, sino de alguna manera progresista. Por supuesto, hay gente que sigue hablando de Kamala Harris o de la esposa de Obama, pero yo me fijaría más en candidatos, por ejemplo, del perfil de Talarico. Vamos a ver qué pasa con Talarico en estas elecciones, pero Talarico sería un poco la imagen que se va abriendo camino por alguno de los pasillos dentro del Partido Demócrata.

Es decir, una persona, no voy a decir que está situada a la izquierda, porque la izquierda en Estados Unidos no existe. Esa es una realidad. Pero efectivamente una persona que no sería conservador, que tendería la mano hacia el hombre de la calle, que es el origen siempre del Partido Demócrata, que sería sensible hacia las minorías étnicas y que hablaría de un cristianismo compasivo. Es decir, no es un cristianismo nacionalista, no es un cristianismo belicista, sino compasivo hacia los desposeídos de la sociedad, hacia las minorías étnicas, hacia los inmigrantes, etcétera. Y Talarico, además, es un personaje que ha estudiado teología y estuvo a punto de ser pastor.

No te estoy diciendo que el candidato del Partido Demócrata vaya a ser Talarico, aunque estoy prácticamente convencido al 100 % de que es uno de los que va a saltar a la palestra, pero seguramente el Partido Demócrata va a buscar un perfil de un hombre joven, abierto, de tono compasivo y, si me apuras, hasta con unas gotitas de cristianismo real o supuesto.

Conclusión: una pantomima de la política

César, muchísimas gracias por haber estado con nosotros, haber hecho esta radiografía tan exacta y tan perfecta de esa situación que tenemos en Estados Unidos en estas votaciones de medio término. Veremos si esa situación de parálisis y de fractura social en la que yo creo que se va a ver inmerso el país llega o no llega después de estas votaciones en las que parece que nada se puede mover o muy pocas cosas pueden cambiar, como solíamos decir. No sé si este terremoto que esperan algunos vaya a llegar, porque estábamos diciendo lo de siempre. La clase política en Estados Unidos poco puede cambiar, bien sean republicanos o demócratas, rojos o azules. Así que nada, César, muchísimas gracias y te mando un abrazo fortísimo.

– Igualmente, un abrazo muy fuerte. Un abrazo.

Termino el programa de hoy con una conclusión por mi parte, a ver qué les parece. Desde mi punto de vista, hoy ha quedado claro en esta charla que hemos tenido con César, que la política de Estados Unidos es una pantomima, que la política de Estados Unidos es cartón piedra, que la política de Estados Unidos se trata de marionetas, de figuras colocadas que ejecutan las órdenes de corporaciones, de lobbies y de intereses externos.

Pueden prometer mucho en las campañas. Vamos a vivir mejor, vamos a pagar menos. Nada de guerras, nada de impuestos para después tener lo que hemos tenido, tanto con republicanos como con demócratas. Veremos en qué situación queda Donald Trump, veremos en qué situación quedan las cámaras y veremos qué sucede con la sociedad de Estados Unidos, que ya está harta de esta clase política que les miente año tras año, les lleva a guerras año tras año y no ve ningunos beneficios. Ya han visto. Salario mínimo interprofesional sin subirse desde hace 17 años y esa es la mayor economía del mundo. Les dejo pensando.

Datos biográficos y profesionales de César Vidal:

Nacimiento y formación: Nació en Madrid. Es doctor en Historia (con premio extraordinario de fin de carrera), además de contar con estudios y grados en Derecho, Filosofía y Teología. [1, 2, 3, 4]

• Medios de comunicación: En España trabajó en cadenas de radio y medios como COPE (La Linterna), esRadio (La noche de César), El Mundo, La Razón y Libertad Digital. Actualmente dirige el programa diario de radio y podcast La Voz y preside la plataforma de televisión en línea César Vidal TV. [1, 2, 3]
• Obra literaria e historiográfica: Es un autor muy prolífico con más de 100 o 200 títulos publicados (incluyendo ensayos históricos, novelas y traducciones). Sus áreas de especialización incluyen la historia de España, los regímenes totalitarios, las religiones y el cristianismo primitivo. Entre sus obras más conocidas figuran Las Brigadas Internacionales, Checas de Madrid y diversas investigaciones históricas y religiosas. [1, 2, 3]
• Reconocimientos: Ha recibido distintos galardones literarios y de periodismo, como el Premio Algaba de Investigación Histórica y el Premio Finis Terrae de Ensayo. [1]