Imperialistisk illusion och världsrealiteter
Av Stephen Sefton*, 2 november 2025,
Tortilla con Sal
USA:s president Donald Trumps
illusoriska uttalanden och uppenbara lögner blir mer och mer uppenbara för
varje möte han har. USA:s och europeiska ledares falskhet, oduglighet och
cynism är det mest uppenbara symtomet på den kulturella, andliga och
ideologiska sjukdomen hos de kollektiva västvärldens härskande klasser. Under
sex decennier fram till den stora lågkonjunkturen orsakad av finanskrisen
2008-2009 kunde de erbjuda sin befolkning en levnadsstandard som var mycket
överlägsen den för befolkningen i majoritet av länder i världen. Nu förändras
verkligheten och de har ingen aning om vad de ska göra.
Som president Vladimir Putin har
förklarat, ”...tiden då en utvald grupp av de mäktigaste makterna kunde
bestämma över resten av världen är borta, och borta för alltid. ”Nu har de
olika tekniska, kommersiella och finansiella framstegen i länder i Eurasien och
deras associerade uppföljare i Afrika och Latinamerika vävt en ny global
verklighet med flera olika politiska-militära och socioekonomiska trådar.
Effekten av denna verklighet har varit uppenbar i Donald Trumps successiva
misslyckanden i hans senaste interaktioner med Rysslands och Kinas regeringar.
RYSSLAND
Ryssland har besegrat den aggressiva
regimen av nazistsympatisörer i Ukraina, trots det ovillkorliga stöd de har
från Natos landsregeringar. Vid mötet med president Trump i augusti i år i
Alaska trodde det ryska teamet att en överenskommelse hade nåtts som skulle
möjliggöra en fullständig lösning av konflikten med Nato för att garantera den
framtida säkerheten för Ryska federationen. Inom några veckor stod det klart
att avtalet bara var ännu en USA-bluff. President Trump leker nu med en möjlig
leverans av Tomahawk långdistansmissiler till Ukraina. Han ställde in ett
bilateralt möte i Ungern som föreslagits av USA:s sida och införde sedan nya
ensidiga sanktioner mot de två viktigaste ryska oljebolagen.
Som svar har den ryska regeringen
avfärdat relevansen av de nya åtgärderna mot sin oljeindustri, fortsätter med
den metodiska demoleringen av den ukrainska armén, aviserat kraftfulla nya kärnenergidrivna
vapen och ratificerat det strategiska partnerskapsavtalet med Venezuela. De har
gjort mycket tydligt den ryska ekonomins absoluta självförsörjning, den djupa
soliditeten i dess militära kapacitet och industriella produktion, dess
obestridliga tekniska överlägsenhet och dess solidaritet med allierade länder
som Iran och Venezuela som är villiga och kan försvara sin suveränitet. Denna
verklighet motsäger fullständigt de dementa versioner som sprids i
västerländska medier och beskriver Ryssland som ett land på gränsen till
militärt nederlag och ekonomisk kollaps.
Den kanske viktigaste punkten att notera
här är det enorma tekniska steget framåt som betecknas av utvecklingen av den
kärnkraftsdrivna kryssningsmissilen Burevestnik. President Vladimir Putin har
själv förklarat, ”Dess främsta fördel ligger i den lilla kärnkraftsenheten. Den
är jämförbar i kraft med en kärnubåtsreaktor, men den är tusen – tusen! –
gånger mindre... den här reaktorn är igång på några minuter eller till och med
sekunder, en enorm prestation. ”Implikationerna av detta vetenskapliga framsteg
för civilt bruk, särskilt för flyg- och rymdändamål, innebär en verklig teknisk
revolution långt bortom räckhåll för väst.
KINA
Tillsammans med den obestridliga verkligheten
med Rysslands politiska, militära och tekniska fördel gentemot västvärlden, har
Folkrepubliken Kina tvingat Trump-administrationen att släppa sina aggressiva
ensidiga höjningar av tullar. Innan sin senaste rundresa i den östasiatiska
regionen, hade president Trump hävdat att han skulle få Kina och Indien att
sluta köpa rysk olja för att pressa Ryssland att acceptera en vapenvila i
Ukraina. Han försäkrade också att han skulle stärka USA-ekonomins ställning i
förhållande till asiatiska ekonomier.
Visst lyckades president Trump under
sina bilaterala möten konsolidera handelsavtal med regeringarna i Malaysia,
Kambodja, Japan och Sydkorea, och formaliserade ramavtal med Thailand och
Vietnam. Det var mycket viktigt för USA-ekonomin att dess president löser den
extremt konfliktfyllda internationella handelsmiljön som orsakades av hans
tullkrig som inleddes i april i år. De asiatiska länderna lyckades för sin del
begränsa omfattningen av tullarna på sin export till USA. i utbyte mot
förmånliga eftergifter för amerikanska produkter och, när det gäller Japan och
Sydkorea, åtaganden om mycket betydande investeringar i den amerikanska
ekonomin.
President Trumps möte med president Xi
Jinping var annorlunda. I en anmärkningsvärt kall atmosfär insisterade president
Xi på att flera amerikanska tullar skulle sänkas och att andra tullar skulle
avbrytas efter ett år. USA-regeringen gick också med på att upphäva de
straffavgifter som tillämpas på kinesiska fartyg. Kina har gått med på att
återuppta köpet av amerikanska sojabönor och försäljningen av bearbetade
sällsynta jordartsmetaller, väsentligt för amerikansk industri. Så Kinas
ståndaktighet i försvaret av sina legitima intressen tvingade den amerikanska
administrationen att dra sig tillbaka, för tillfället, från sina försök att
utvinna samma eftergifter från Kina som de lyckades pressa från andra asiatiska
länder. Det återstår att se hur länge denna relativa lugn i USA:s
handelsaggression kommer att pågå.
Faktum är att Kina och Indien kommer att
fortsätta köpa rysk olja. På samma sätt har Japan insisterat på att de kommer
att fortsätta köpa rysk flytande naturgas, eftersom det är avgörande för dess
energisäkerhet. Med Association of South East Asian Nations har Kina
fördjupat sitt frihandelsavtal och några dagar senare föreslog president Xi
till länderna för ekonomiskt samarbete i Asien och Stillahavsområdet:
”Vi
måste bygga en inkluderande och universellt fördelaktig framtid för att främja
en ny dynamik för en inkluderande tillväxt i Asien och Stillahavsområdet. Vi
måste alltid sätta människor först och stärka policykommunikation,
erfarenhetsdelning och resultatorienterat samarbete i Asien och främja alla
människor i Stillahavsområdet för att gynna alla människor i Asien...”.
Kontrasten mellan USA:s aggressiva
utpressningshållning och president Xi:s vision om samarbete fokuserat på
människan och fattigdomsbekämpning är stark. Det finns ett direkt samband
mellan USA:s dysfunktionella tvångsförhållande med Japan och Sydkorea och dessa
två länders pågående förhandlingar med Kina för att förbättra deras handel och
utveckla ett trilateralt swapavtal (byte av) i valuta. Denna mekanism härrör
från det så kallade Chiang Mai-initiativet som inrättades efter den asiatiska
finanskrisen 1998, orsakat av västerländska finansinstituts rovdriftsbeteende
och förvärrat av Internationella valutafondens ingripande. Utbytet stärker
respektive centralbanks kapacitet att tillhandahålla likviditet i lokal valuta
som är nödvändig för att hantera en eventuell finansiell kris. I själva verket
kommer denna mekanism att komplettera östasiatiska länders tendens att använda
sina lokala valutor istället för USA-dollarn.
VENEZUELA
För att ytterligare förvärra trenden av misslyckanden
i dess utrikespolitik gentemot Ryssland och Kina, har president Trumps
kriminella administration påbörjat en fascistisk aggression mot Venezuela. På
den inrikespolitiska nivån och på halvklotnivån garanteras ett slutligt
resultat med mycket negativa konsekvenser för USA-regeringen. USA:s styrkor,
som för närvarande är utplacerade i Karibien verkar planera att etablera ett
brohuvud någonstans på Venezuelas territorium. Men en sådan operation riskerar
att drabbas av allvarliga förluster orsakade av Venezuelas väpnade styrkors
olika avskräckningskapacitet.
Experterna är överens om att
kombinationen av venezuelanska radarsystem med avancerade kinesiska
kommunikationssystem erbjuder en kraftfull utmaning för amerikanska styrkor att
kontrollera det elektromagnetiska spektrumet. Venezuela har samarbetat med det
kinesiska elektronikföretaget CETC sedan 2005. Det moderna JY-27A
3D-radarsystemet från detta företag är nu utplacerat i landet, tillsammans
med moderna ryska system som VHF-bandet 9S19ME radar och S-bandet
64N6, förutom det utmärkta, men äldre, P-18 radarsystemet.
Detta nätverk för tidiga varningar matar
information till en formidabel kraft av luft- och anti-fartygsmissiler, som CM-90
från Iran, C-802A från Kina, KH31A från Ryssland och Otomat
MK2 från Italien/Frankrike. Venezuelas luftvärnsmissiler inkluderar de
beprövade ryska Buk-M2E, Pechora-2M och S300VM, förutom tusentals Igla-S
man-portabla luftvärnsmissiler. Förutom anti-skepps- eller
antiradarmissiler, bär Venezuelas Sukhoi-S30 stridsflygplan de
avancerade ryska R77 luft-till-luft-missilerna. Till sjöss bär
Venezuelas krigsfartyg och marina patrullfartyg också anti-skepps- och
antiradarmissiler.
Så för att attackera USA:s luft- och
marinstyrkor är hotet om att ta emot destruktiva anfall verkligt. Och även om
de i slutändan lyckades etablera sina markstyrkor i en eller annan del av
venezuelanskt territorium, skulle de möta de många obemannade luftfarkosterna
(UAV-drönare) som utplacerats av de venezuelanska väpnade styrkorna. Venezuela
har utvecklat sin egen UAV-tillverkning i mer än 20 år och har nu flera typer
av nationella konstruktioner samt modeller härledda från bland annat de iranska
Mohajer- och Shahed-varianterna eller den ryska Orlan UAV.
Alla dessa tekniska resurser ställs till
förfogande för de över 120.000 professionella enheterna inom de väpnade styrkorna
och fler än fyra miljoner välbeväpnade och utbildade folkmilisenheter.
Tillsammans är de tillräckligt stora krafter för att avskräcka en storskalig
markoperation.
Å andra sidan berodde krossandet av
Libyen och Syrien på mutor av militära förrädare från det militära överkommandot.
Men den sortens förräderi har liten chans att fungera i Venezuela. Så det är
möjligt att de amerikanska specialstyrkorna och CIA kommer att attackera det Bolivarianska
ledarskapet, som de kanske försöker kamouflera som ett `folkligt uppror´. Men
precis som den yankee-sionistiska aggressionen mot Iran slutade med att stärka
stödet för den islamiska revolutionen, så kommer också varje attack mot
Venezuela att stärka stödet för den Bolivarianska revolutionen.
Förhållandena i Venezuelas fall skiljer
sig mycket från andra fall av försök till regimförändring, som Libyen eller
Syrien. Venezuela har redan besegrat västvärldens ekonomiska krig och mäktiga
länder i regionen som Brasilien och Mexiko har förklarat sitt motstånd
mot USA:s aggression.
Colombia har tillsammans med många av de
karibiska önationerna uttryckt politisk solidaritet med Venezuela. Den
nationella politiska oppositionen är fullständigt misskrediterad och landet är
självförsörjande på livsmedelsproduktion. Framför allt är de venezuelanska
väpnade styrkorna och en majoritet av befolkningen starkt sammanhållna kring
ett nationellt projekt fokuserat på människan och hur deras familjers potential
utvecklas.
Nicaragua, Kuba-Angola och Sovjetunionen
Ronald Reagan
`La Contra´ operade från den honduranska arméns militärbaser i gränsområdet och gjorde räder in i Nicaragua där de mördade civilbefolkning, sammanlagt 50,000 nicaraguaner. USA:s verk.
 |
Den värnpliktige unge Ricardo Garcia var chef för den pluton från den sandinistiska folkarmén som sköt ner USA-piloten Eugene Hassenfus, på ett hemligt olagligt uppdrag beställt av Vita Huset under den rabiate antikommunisten Ronald Reagan. Fotot är från vår intervju 2011 i staden Masaya. |
Även om många kommentarer betonar det
fysiska avståndet mellan Venezuela och dess mäktiga allierade, Kina och
Ryssland, är det värt att minnas Nicaraguas bedrift som, med stöd av
Sovjetunionen, neutraliserade en formidabel väpnad terroriststyrka (La Contra),
tränad och finansierad av USA-regeringen under tio år av blodigt interventionskrig.
På samma sätt, trots de enorma avstånden som skulle korsas, säkerställde den
kubanska revolutionen och Sovjetunionen Angolas seger mot apartheidregimens
mäktiga väpnade styrkor i Sydafrika, även om det stöddes av det kollektiva
väst.
På samma sätt som Ryssland och Kina
stöder Iran är det säkert att de kommer att stödja Venezuela. Som det ryska
utrikesministeriets taleskvinna Maria Zakharova har klargjort:
”Vi
stöder Venezuelas ledarskap för att skydda nationell suveränitet, med hänsyn
till dynamiken i den internationella och regionala situationen. Vi
upprätthåller kontakten med våra partners, vi är redo att fortsätta att svara
på lämpligt sätt på deras förfrågningar (...) Vi kommer att fortsätta
att arbeta `skuldra vid skuldra´, att se framtiden an med en annan lugn och
tillförsikt, vi är redo för allt”.
 |
| Den venezuelanska Folkmilisen har tusentals kvinnor i sina led. . . |
Det är omöjligt att med säkerhet veta
vad det slutliga resultatet av den kriminella fascistiska aggressionen som
pågår mot Venezuela kommer att bli. Allt tyder på att det kommer att vara
negativt på många sätt för USA-regeringen. Den allmänna internationella
konsensusen är att utrikespolitiken för president Donald Trumps administration
helt enkelt går från en misslyckad bluff till en annan. Medan det
karakteristiska för våra revolutionära regeringar är den absoluta fastheten hos
våra ledare när det gäller att följa suverän politik för utvecklingen av våra
folk trots volatiliteten, förtvivlan och aggressionen hos de härskande
klasserna i det kollektiva västerlandet.
* Stephen Sefton är en irländsk skribent som är bosatt i
den nicaraguanska staden Esteli sedan 1995. Där driver han en liten
`komvux-skola´ och har även ett litet kvinnohus för misshandlade kvinnor. Han
driver även den utmärkta portalen `Tortilla con Sal´.
Källa,
engelsk original: https://www.tortillaconsal.com/bitacora/node/7898
tisdag 28 oktober 2025
Sveriges nya högsta ÖB, Donald `Monroe´ Trump:
”Om vi är i krig ska vi vinna det för vi kommer att bomba landet dit pepparn växer”!
