A Patrik Paulov, Proletären
Bara timmar innan delegationen från Organisationen för förbud mot kemiska vapen (OPCW) skulle anlända till Damaskus gick Natoländerna USA, Storbritannien och Frankrike till attack mot Syrien. Här fanns inget intresse av att invänta en undersökning av vad som egentligen hänt i Douma. Här fanns inget intresse av att låta inspektörerna undersöka de misstänkta kemiska labb som upptäckts i de områden som fram tills början av denna vecka kontrollerades av extremistgruppen Jaish al-Islam.
Händelseförloppet är inte förvånande. Natoländernas påstående om att regeringen Assad beordrat en kemisk attack mot sin egen befolkning framstår som lika trovärdigt som när förre brittiske premiärministern Tony Blair ljög om att Iraks Saddam Hussein kunde attackera Storbritannien med kemiska vapen på 45 minuter.
Det hindrade inte Blair och vapenbrodern Bush att gå i krig mot Irak, och det hindrade inte Trump, May och Macron att attackera Syrien. Det gör dem till förbrytare, för det är enligt internationell rätt brottsligt att angripa andra länder.
Ändå är det uppenbart att det här närmast symboliska anfallet inte kommer att förändra något. Trump, May och Macron kan inte hindra att Syrien är på väg att befrias från Jaish al-Islams och andra utlandsstödda gruppers terrorvälde. Trump, May och Macron kan inte förändra det faktum att de är på väg att förlora det regimskifteskrig de understött sedan 2011.
Det syriska folket behöver mer än någonsin få leva i fred, efter all död och förödelse som drabbat dem. De behöver hjälp med återbyggnad av allt som raserats. De behöver få en chans att själva och utan utländsk inblandning förändra och reformera sitt land och sitt politiska system.
Vad de inte behöver stormaktsledare som gör sitt bästa för att förvärra och förlänga lidandet.
Jag avslutar med att citera en syrisk bekant som fick frågan om vad hon tänkte om Trumps hot om ett anfall:
"Som syrisk medborgare och politisk aktivist vill jag säga att efter sju år av död, krig, blodsutgjutelse och förstörelse kan ingenting längre skrämma oss. De kan hota oss och starta ett krig mot oss, de kan sprida sina lögner om kemiska attacker.
Men vi Syriens folk vet sanningen, vi vet vilka som verkligen använder kemiska vapen, vi vet vilka som har dödat civila och ockuperat civila områden och terroriserat civila. Vi vill inte ha krig, men om det tvingas på oss kommer vi alla att stödja vår armé och våra ledare mot varje utländskt angrepp."
Men vi Syriens folk vet sanningen, vi vet vilka som verkligen använder kemiska vapen, vi vet vilka som har dödat civila och ockuperat civila områden och terroriserat civila. Vi vill inte ha krig, men om det tvingas på oss kommer vi alla att stödja vår armé och våra ledare mot varje utländskt angrepp."
Nedanstående skrevs av Patrik Paulov två dagar innan Trumps, Mays och Macrons militära angrepp på en suverän FN-medlem:
Texten fortsätter under bilden . . . . .
SYRIEN UNDER ATTACK:
STOPPA VANSINNET – LÅT INTE TRUMP FÖRVÄRRA KRIGET
Sju år av krig. Sju år av död och förödelse. Vad Syrien och dess folk mest av allt behöver i denna stund är fred, återuppbyggnad av allt som raserats och möjligheten att åter få ett människovärdigt liv. Vad de minst av allt behöver är att Trump och andra krigshetsare dödar och förstör ännu mer.
12. april 2018 - 8:43 Av Patrik Paulov
Med Trump som överbefälhavare hotar supermakten att ännu en gång gå till militärt angrepp mot ett annat land, vilket enligt folkrätten utgör den grövsta av alla krigsförbrytelser.
Av Patrik Paulov, Proletären
Det är något otäckt över det rådande världsläget. Från den ena dagen till den andra har presidenten i världens enda supermakt bytt uppfattning. Talet om att avsluta den militära insatsen i Syrien har ersatts av hånfulla smädelser och öppna krigshot mot landet och dess närmaste allierade, Ryssland.
Med Trump som överbefälhavare hotar supermakten att ännu en gång gå till militärt angrepp mot ett annat land, vilket enligt folkrätten utgör den grövsta av alla krigsförbrytelser.
I en rättsstat är varje misstänkt brottsling oskyldig fram till dess att misstanken undersökts, prövats rättsligt och dom avkunnats. När de imperialistiska länderna i väst vill starta krig är sådana principer avskaffade. De har bara bestämt sig för att Syriens president Bashar al-Assad har använt kemiska stridsmedel mot civila i staden Douma. Punkt slut.
Men de enda ”bevis” som i dagsläget finns för att det den gångna helgen ägde rum en kemgasattack i Douma kommer från den av Saudiarabien beväpnade extremistgruppen Jaish al-Islam och krafter som verkar i samråd med dessa jihadistkrigare.
De senaste dagarna har Douma befriats av syriska armén och de väpnade extremisterna bussats till norra Syrien. Därmed finns alla möjligheter för Organisationen för förbud mot kemiska vapen (OPCW) att på plats undersöka det rapporterade illdådet. En seriös undersökning och en prövning av bevisen har dock Trump & Co redan avfärdat.
Faktum är att i dagsläget har ingen hittat några spår av kemiska stridsmedel i Douma, och ingen vet var de påstått 70 döda och 500 skadade befinner sig. På det enda fungerande sjukhuset i Douma finns de i alla fall inte.
Det går inte heller att hitta några politiska och militära motiv till att regeringsarmén skulle välja att använda militärt meningslösa kemiska stridsmedel mot den befolkning man vill rädda. Och varför skulle man välja att göra något som vänder hela världen mot Syrien just när det mesta går regeringens väg?
Men även om det skulle ha skett en kemgasattack med Syriens armé som förövare, så har Trump & Co ingen rätt att agera självutnämnd domare och bödel och börja bomba.
Expressens Magda Gad, en motröst i en annars likriktad journalistkår, sammanfattar situationen klokt på twitter:
”Gasattack i Syrien har ännu inte kunnat bevisas, men OM en gasattack har gjorts, VARFÖR skulle det syriska folket då även vilja bli BOMBADE av USA, Frankrike och Storbritannien?! ’Kom igen grabbar, de har blivit gasade, nu bombar vi dem!’”
Det långa kriget i Syrien är en närmast ofattbar tragedi. Med så många döda och skadade, så många flyktingar, så mycket förstörelse är det nog. Det syriska folket behöver inte mer krig.
Vad som behövs är ett definitivt stopp för stödet utifrån till de väpnade extremistkrigarna. Vad som behövs är fredssamtal och försoning inom Syrien och massivt stöd till återuppbyggnad av landet.
Men USA, Frankrike, Storbritannien, Saudiarabien, Qatar och Turkiet bryr sig inte ett dugg om människoliv, demokrati och mänskliga rättigheter i Syrien. För om de gjorde det hade de aldrig börjat pumpa in vapen och pengar till al-Qaida, Jaish al-Islam och liknade grupper. Då hade de aldrig fortsatt att stödja dem och mörkat deras fasansfulla brott.
Jaish al-Islam i östra Ghouta
I december 2013 invaderade Jaish al-Islam tillsammans med Jabhat al-Nusra industristaden Adra nordöst om Douma. Förutom att närmare 100 personer massakrerades kidnappades flera tusentals av Adras invånare.
De senaste dagarna, efter att Douma återtagits av den syriska armén, har hundratals av de kidnappade Adraborna befriats ur fångenskapen. Många av dem har vittnat om hur de torterats och tvingats arbeta under jord med att gräva stora smuggeltunnlar under området.
Flera tusen av de som kidnappades för drygt fyra år sedan har inte återfunnits. Med största sannolikhet är de döda. Men det är offer som inte räknas för makthavarna eller medierna i väst.
De enda som kommer att gynnas av att amerikanska, brittiska, franska och andra länders missiler och bomber regnar över Syrien är Jaish al-Islam och övriga demokrati- och människorättsfientliga extremister.
Ett missil- och bombregn kommer knappast att förändra det övergripande scenariot, att den syriska armén tillsammans med sina allierade är på väg att besegra motståndarna. Men det kommer att ge Jaish al-Islam och alla al-Qaidaliknande grupper i Idlibprovinsen en knuff i ryggen för stunden.
Med resultatet att kriget förlängs och den efterlängtade freden fördröjs, och att nya namn tillförs den redan ofattbart långa listan över döda och skadade syrier.
I bakgrunden finns det större hotet om att det nuvarande kriget via ombud ska övergå i ett direktkrig mellan stormakter. De amerikanska krigshökarnas planer handlar i grunden om att deras allierade på marken i Syrien håller på att gå mot ett snöpligt nederlag samtidigt som Assadregeringens uppbackare, Ryssland och Iran, står starkare i Mellanöstern än de någonsin tidigare gjort.
Frågan är hur långt USA är berett att gå. Hur många fler syriers liv är Vita huset, Pentagon och den ekonomiska eliten i USA villiga att offra i sin strävan att pressa tillbaka maktkonkurrenterna Ryssland och Iran? Och vad planerar Ryssland och Iran för motdrag om och när USA-alliensen går till anfall?
Vi går en oviss och farlig framtid till mötes. Om vi inte stoppar vansinnet.
